Jag inser mer och mer för varje dag som går hur mycket jag älskar Isabell. Våran underbara, vackra, roliga dotter. Vad gjorde vi egentligen innan Isabell kom? Det var efter att hon kom som livet verkligen fick en mening.

Hon är glad i stort sett jämt, hon är väldigt social, hon ÄLSKAR andra barn, speciellt alla kusinerna. Hon finner sig i det mesta och är väldigt självständig för att vara knappt ett år.

Allt har gått så fort nu på slutet. Bara för någon månad sen så kunde hon inte ens krypa, utan ålade sig fram. Nu kryper hon i räserfart, ställer sig upp mot allting, går runt vardagsrumsbordet, och nu bara dom senaste dagarna så har hon släppt taget helt och står helt själv i säkert 10-15 sekunder.

Hon blir sakta men säkert bättre på att äta riktig mat. Man har kunnat sitta med henne i trekvart och försökt få henne att äta, men hon har vägrat. Men nu går det mycket bättre. Nu vill hon gärna smaka på allting som jag och Tommy äter. Så hon har fått smaka ost, korv, leverpastej, kalvsylta, och ja, hon har faktiskt fått smakat en liten bit sockerkaka också. Men någonting som hon är helt såld på är clementiner. Hon älskar det! Skulle säkert kunna äta en hel själv om hon fick :)

Någonting som känns så otroligt skönt är att jag och Isabell har kommit närmare varandra. Första tiden, från att jag kom hem från sjukhuset, till för kanske 2,5-3 månader sen så var det bara Tommy som gällde. Om jag tog upp henne och försökte trösta henne så blev hon ännu mer ledsen, och ville bara till pappa. Men nu accepterar hon mig riktigt bra tycker jag.

Och hon har blivit så himla gosig! Vill gärna kramas, pussas och vara nära. Hon vill gärna vara go och klappa andra på kinden, men det blir snarare att hon slår än klappar. Även fast hon är liten så försöker vi förklara för henne att man inte får slåss, och visar henne hur man gör istället. Och det går ganska bra faktiskt.

Oj vad jag har pladdrat på. Jag skulle kunna sitta hur länge som helst och skryta med vilket underbart barn jag har.