För lite drygt en vecka sen så vaknade jag upp och kände mig pigg och glad. Jag kände mig frisk helt enkelt. Men då kom det ett riktigt bakslag ett par dagar efteråt. Så den här veckan har jag mått väldigt dåligt. Har inte orkat göra någonting. Inte orkat träffa eller prata med någon. Har knappt orkat tagit hand om Isabell.

Var till läkaren idag och diskuterade alternativa behandlingar. Han frågade bland annat om jag kunde tänka mig att prova ECT igen, men det tackade jag nej till. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt och obehagligt med minnesstörningarna. Så istället la läkaren till en medicin. Så nu ska jag äta två olika mediciner för depression. Hoppas så innerligt på att det ska funka!

Och mitt uppe i mitt dåliga mående så har jag kapat banden till en person. En person som har varit otroligt viktig och värdefull för mig. Personen talade klart och tydligt om för mig att jag har ljugit och fejkat hela grejen. Att jag har varit och är sjuk.

- Varför skulle jag fejka en depression?
- Varför har jag ätit antidepressiv medicin i snart 6 år?
- Har jag legat på sjukhus i 1,5 månad och fått flera olika behandlingar och mediciner
för att jag tycker att det är roligt?
- Alla läkare som har ställt diagnosen svår depression, ljuger dom?


Nu hoppas jag på att jag ska bli helt frisk så att jag kan njuta av min fina dotter och min fina sambo, och börja planera renovering av lägenheten :)

Tusen tack för era kommentarer!

Om jag skulle berätta om allt som har hänt dom senaste månaderna så skulle nog ingen orka läsa hälften ens. Så jag skriver lite kortfattat.

- Jag och Tommy har blivit föräldrar till världens vackraste. Jag blev igångsatt pga förlossningsrädsla. Karin Margareta Isabell Falkesjö föddes fredagen den 25 februari klockan 02.04. Jag använde lustgas, och det hjälpte faktiskt. Man har ju hört många som tyckt att det inte hjälpt ett dugg, så jag var lite orolig. Men som sagt, det fungerade för mig. Sen fick jag ryggbedövning, och det var himmelriket! Jag ska skriva mer om förlossningen i ett annat inlägg. Isabells gudmor är underbara Annelie, och hennes gudfar är min underbara lillebror Mattias.


- Jag drabbades av en svår depression efter förlossningen. Så pass svår att jag blev tvungen att läggas in på sjukhus. Jag genomgick 12 stycken ECT-behandlingar. Efter dom 12 behandlingarna blev vi tvungna att sluta med ect eftersom att jag drabbades av svåra minnesstörningar (som är en vanlig biverkan). Jag kom inte ihåg vilket datum Isabell föddes, jag var iväg och klippte mig en dag och ca ett dygn senare hade jag glömt bort hela tillfället då jag var hos frissan. Men det värsta var att jag glömde bort hela förlossningen och hela BB vistelsen.

- Jag var inlagd ca 6 veckor. Fick pröva olika antidepressiva mediciner, som inte hjälpte. Jag trodde att mitt liv var över. Att jag aldrig skulle bli bättre. Jag funderade tillochmed på om jag hade insjuknat i någon allvarlig sjukdom som schizofreni. Sen blev jag insatt på droppbehandling med anafranil i 9 dagar, sen blev jag utskriven och fick börja ta klomipramin (anafranil i tablettform). Nu börjar jag sakta men säkert komma tillbaka till verkligheten igen. Den här tiden har varit den absolut värsta i hela mitt liv. Jag skulle aldrig önska min värsta fiende det här. Aldrig! Det som gör mest ont är att jag har missat första tiden med Isabell.

Tommy är min hjälte. Samtidigt som han ensammen har tagit hand om Isabell så har han funnits vid min sida hela tiden. Dag som natt. Han har torkat mina tårar och förklarat för mig om och om igen att det blir bättre. Han är mitt livs kärlek och jag är så stolt över honom ♥