Igår bröt jag ihop, för det kändes verkligen som att Isabell hatade mig. Så fort hon var onöjd och jag försökte göra henne nöjd så gallskrek hon. Hon skrek när jag matade henne, hon var helt tyst när Tommy matade henne. Hon skrek när jag bytte blöja, hon log åt Tommy när han bytte på henne. När hon började gråta och jag tog upp henne för att trösta så skrek hon ännu värre, hon blev kolugn hos Tommy. Jag kände mig som en urusel mamma. Eller ne, jag kände mig inte som någon mamma alls. Jag kände mig totalt värdelös för att jag inte kunde trösta henne.

Jag vet att det inte är något nytt. Jag vet att dom flesta föräldrar säkert känner samma sak, åtminstonde någon gång. Men det känns ändå förjävligt.

Idag har det gått bättre. Jag satt nyss i soffan, med Isabell i min famn, och tittade på tv. Och hon höll faktiskt på att somna i min famn. Då kände jag att värdelösheten släppte. Hade det inte varit för att hon har sovit lite väl lite idag så hade hon fått sova i min famn. Men jag ville inte riskera att väcka henne. Så jag la henne i sängen, och för en gångs skull så somnade hon utan gråt och skrik.

Jag älskar Isabell så mycket, så ibland vet jag inte vart jag ska göra av all kärlek.