Ska jag lida av den för resten av mitt liv? Jag har varit sjuk i snart ett halvår. Jag har fått hjälp. Jag tar medicin. Men jag mår fortfarande inte riktigt bra. Det går i vågor. Vissa dagar mår jag ganska bra, och vissa dagar mår jag inte bra alls.

Jag skäms över att vara sjuk. Jag pratar inte ofta om det, för jag vill inte besvära någon. Mina närmaste verkar inte vilja tro på mig. Skäms dom över mig? Någon sa till mig att ingenting blir bättre av att jag stoppar i mig en massa piller. Jag stoppar inte i mig 'en massa piller'. Jag har fått en diagnos, och medicin som ska hjälpa mig att må bättre. Precis som en diabetiker som får insulin för att må bättre.

Varje dag jobbar jag med mig själv. Försöker att må bra. Kämpar för att jag ska orka med en dag till. Men det är svårt att jobba med någonting som man inte känner igen. För jag känner inte igen mig själv längre. Jag har inte kännt igen mig själv på ett halvår. Den här jävla sjukdomen.

Psykisk ohälsa borde uppmärksammas mer tycker jag. Jag vet inte hur dock. Det är så många, så sjukt många som lider av det i tysthet. Det är många tror jag som inte vågar erkänna det, varken för andra eller sig själv. Det är säkert många som inte ens vet att dom är sjuka. Många som går omkring och tror att dom ska leva sina liv i en trång, mörk bubbla. Med noll självkänsla och obehagliga tankar. Jag ryser när jag tänker på antalet som lider av någon slags psykisk ohälsa. Det är hemskt.

Hade det inte varit för Tommy och Isabell så hade jag nog inte orkat kämpa. Då hade jag nog varit jävligt självisk och valt den tragiska vägen ur det här. Men jag tänker inte överge min familj. Det enda jag egentligen vill är att bli frisk, och leva ett normalt och bra liv med min familj.

Min högsta önskan i livet, är att det ska gå bra för Isabell, och att hon ska få vara frisk. Jag hoppas för mitt liv att hon inte ska råka ut för någon allvarlig sjukdom, och jag hoppas att hon inte behöver uppleva det jag råkat ur för. Och skulle hon göra det, så kommer jag att finnas där för henne. Tro på henne, och hjälpa henne. Hon ska aldrig behöva tvivla på om jag tror på henne eller inte. Aldrig!