Är det fel av mig som närstående att ingripa när det börjar gå lite väl långt med ett intresse såsom ett dataspel? Är jag dum som säger ifrån? Har jag rätt att säga till och sätta gränser när saker som socialt umgänge, tid för varandra och annat börjar ebba ut? När spelet till och med följer med till sängen på kvällarna, och när spelet flitigt spelas när man har besök, då tycker jag att det börjar gå för långt. Jag har inte vetat vad det här spelet innebär, men jag lovar, att om jag hade vetat det så hade jag blankt svarat nej när han frågade om jag tycker att det är okej att han börjar spela lite igen.

Egentligen vill jag inte skriva ut mitt privatliv på det här viset. Jag vill inte att han ska känna sig som en bov, för det är han inte. Alla gör vi fel, och alla gör vi misstag. Men jag vet bara inte riktigt vart jag ska vända mig. Jag vet inte hur jag ska kunna reflektera över det här.

Vi hade just ett samtal om just det här, på ett lite mer irreterat stadie. Det kändes precis som att säga till en alkoholist "Men du dricker ju varje helg!" Och denne svarar "Ne! Det gör jag inte alls det."

Jag menar absolut inte att han inte gör någonting här hemma! För det gör han! Han är jättejätteduktig och gör så otroligt mycket bra saker, och det talar jag om för honom ofta, och jag visar uppskattning. Han är den absolut underbaraste som finns i hela världen, och jag älskar honom mer än livet. Det är just därför jag skriver om det här. För att jag bryr mig om honom!

Jag begär inte att han ska sköta fler sysslor än vad han redan gör. Men om jag tillexempel står lite taskigt till uppe på diskbänken och dammtorkar uppe på skåpen och frågar om han kan komma och hjälpa mig så hade jag önskat att svaret var "Visst, jag kommer" istället för "Med vadå? Jag ska bara döda den här bossen först. Det tar väl kanske en kvart."

Ne, nu ska jag gå och be om ursäkt för att jag var snäsig mot honom. Jag är inte felfri jag heller!