Idag har jag varit på hemlig ort och hälsat på två kära närståenden. Det är alltid så mysigt att komma dit. Man känner sig så välkommen. Det lyser fint och välkomnande i fönstrena, och när dörren öppnas till deras hus så känner jag samma doft som jag känner varje gång jag kommer dit. Samma doft som när jag var liten. Jag kan inte beskriva doften, men det luktar ompysslat och mysigt på något vis.

När man har kommit in och hängt av sig kläderna så får man två stora bamsekramar, och när man kikar över deras axlar in mot köket så får man alltid en smärre chock. På köksbordet är det antingen alltid uppdukat med mat eller kaffe och fikabröd (och då snackar vi minst 7 sorters kakor).

Vi pratar alltid om hur det var förr i tiden. På deras tid. Även om jag inte har en aning om vilka människor eller platser dom pratar om så är det alltid spännande och höra vad dom gjorde när dom var yngre. Det föds hela tiden en längtan efter att veta mer.

Vi satt och tittade på skidåkning från Italien en stund. Jag var fruktansvärt trött, så jag höll på att somna där jag satt. Jag fick order om att lägga mig på soffan och vila en stund. Och det gjorde jag. När jag nästan hade slumrat till så la en av mina kära en mysig pläd över mig. Så gulligt, så rart. Jag somnade gott till ljudet av träslevar mot kastruller och grytor. När jag vaknade någon timme senare så luktade det mat. Det luktade gott. Jag kände igen doften så väl. Buding, potatis och lingonsylt. Mums.


Jag har haft en jättemysig dag. Vissa dagar behöver man komma bort från allting, slappna av, tänka på någonting helt annat. Jag tog inte ens med mig telefonen idag. Den låg hemma, och hade ringt utan att någon hörde den. Den hade ringt och ringt, och personerna i andra luren blev säkerligen irreterade över att jag inte svarade. När jag sen såg alla missade samtal och olästa sms så blev jag stressad och kände; Nej. Jag tänker inte ringa upp, och jag tänker inte svara på något sms. Inte idag.