Det är natt, och som så många andra nätter så kan jag inte sova. Jag är rädd. Jag är ledsen. Jag känner mig så fruktansvärt liten och ensam just nu.

En vän frågade mig idag: "Vad gör du med din sorg? Har du haft tid till att sörja?"

Jag sörjer varje dag. I över två år har jag gått omkring med ett blödande hjärta och en trasig själ. Vissa dagar är jag så ledsen, att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. Ibland är jag otröstlig, och det är då jag drar mig tillbaka, struntar i att svara i telefonen, bryter all kontakt med omvärlden.

Som många säger, hon finns med dig hela tiden. Hon kommer alltid att finnas i ditt hjärta. Ja visst, jag håller med. Men jag hade veljat haft henne kvar här! Levande och frisk.

Storsjöyran 2006. Tomas Ledin spelade på stortorget. Mamma älskade hans musik. Man skulle kunna säga att jag har växt upp med hans musik. Jag stog längst fram. Plockade upp telefonen ur väskan, slog hennes nummer, men fick inget svar. Varför svarar hon inte? Det kändes som att någon stack mig i bröstet med en rostig kniv när jag kom på varför hon inte svarade.

Vissa märker av min sorg. Andra inte. Meningen är att den inte ska synas utåt, för jag vill inte vara en börda. Och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara bli förstådd.