Jag kan inte bara släppa det här.
När jag tänker på vad veterinären sa efter att hon kontrollerade hjärtat så kommer tårarna.
"Nu är det inget hjärta som slår längre."

Jag satte mig ner brevid honom på golvet där han låg. Strök honom över ryggen och pussade honom på nosen och sa sov gott. Sen gick vi ut genom dörren. Jag tittade tillbaka på honom. Det kändes så jävla fel att bara lämna honom där.

Jag knyter an så starkt till djur. Det är därför det här är så fruktansvärt jobbigt.
Klart att jag undrar vad folk ska tycka egentligen, samtidigt som jag känner att det är det sista jag bryr mig om. Kanske att det är löjligt och att det 'bara' handlade om ett djur? Men om man nu tycker det så behöver man inte läsa.

Zorro var en enorm trygghet för mig. Har alltid blivit på bra humör när jag tänkt på honom. Han var så sjukt klok och han visste så väl om någonting var fel, om man var ledsen, för då ville han alltid vara så nära.

Något av det jobbigaste jag har varit med om.
Men nu har han det bra.
Älskade älskade kompis <3