Jag måste få skriva av mig. Jag vet inte vart jag ska göra av mig själv.

Jag trodde inte att man kunde ha så här starka känslor för ett djur. Men Zorro har inte bara varit ett djur. Han har ju varit familjens kompis i nästan 11 år. En underbar kompis. Dom som har träffat Zorro vet att han är en av världens snällaste hundar.

På onsdag åker vi till veterinären med honom. Då ska han få somna in. Usch. Jag har sagt att jag ska följa med, men jag velar fram och tillbaka hela tiden. Kommer jag att klara av det?

Igår mådde jag jättedåligt. Det kändes precis som att vara nere i en depression. När jag började gråta så kunde jag inte sluta. Jag grät och grät och grät. Jag fann ingen tröst i nånting. Inte ens när jag gosade med Isabell kändes det bättre. Och då är det illa.