Jag har inte skrivit på länge. Jag har inte haft någon lust. Ingen ork. Det händer saker i mitt liv nu som låser mig. Mitt välmående, om jag nu har något. Känns inte så just nu.

Jag tänker inte gå in på detaljer. Det är bara några få som vet vad som händer mig just nu, och så ska det förbli. Jag pratar med dom närmaste, men inget mer. Kanske man undrar varför jag skriver överhuvudtaget när jag inte tänker berätta någonting. Jo, för jag har så mycket tankar och känslor inom mig som jag inte vet vart jag ska göra av. Jag berättar ju allt för Tommyälsklingen. Har också pratat av mig hos svärmor och Ida. Men det känns ändå som att det finns mer. Mer som vill ut. Men jag kan inte specifikt säga vad det är. Det är allt, helt enkelt.

Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Jag mår fortfarande inte riktigt bra, men bättre än förut. Jag tar mig sakta framåt. Men det är ett lidande i sig att det går sakta framåt. Jag vill må bra nu! Jag ville må bra förut, och jag vill må bra för all framtid.

Egentligen så har jag inget speciellt att må dåligt över. Jag har det ju bra. Jag lever tillsammans med världens underbaraste fästman, jag har mitt egna hem, jag har en underbar familj och underbara vänner. Men jag mår dåligt ändå. Jag är stressad, och det är inte på ett positivt sätt.

Varför är jag stressad?
Varför börjar jag må dåligt så plötsligt?
Varför känns hela livet som ett trassligt garnystan?

Jag tänker, funderar, tänker och funderar. Men jag kan för mitt liv inte komma på något som jag skulle kunna må dåligt över? Givetvis. Jag saknar mamma jämt. Jag mår dåligt över att hon inte finns längre. Men det känns ändå mer som en naturlig och definitiv sorg än det jag känner nu.

Är det försöken att bli gravid som gör mig stressad?
Att jag inte har ett fast jobb, och därmed en väldigt varierande inkomst?
Känner jag mig stressad över att jag har en mani om att det alltid ska vara rent, fräscht och fint hemma?

Jag känner mig rastlös, trots att jag skulle kunna fylla mina dagar från morgon till kväll med saker jag kan göra.

Jag har några vänner som har det tufft nu, och dom vill jag finnas till för. Jag vill finnas till för alla mina vänner. Jämt! Men bara att skicka iväg ett sms, eller svara på ett telefonsamtal kan kännas tufft just nu.

Tänk om jag bara kunde veta varför jag mår dåligt. Det skulle vara mycket enklare så. Då kunde jag på något vis ta tag i problemet och försöka ordna det på något vis. Men när det är så här så vet man ju inte i vilken ände man ska börja, och redan där ger man upp.

Förra våren hände samma sak. Jag började må dåligt, men jag vet än idag inte varför. Är det vårdepression? Solen tittar fram, naturen vaknar till liv, man vill göra så mycket. Man vet inte vart man ska göra av alla härliga vårkänslor. Kan man bli stressad av det? Och kan det leda till en depression?