Jag hade en olustig känsla inom mig i morse när jag vaknade. Jag kan fortfarande inte riktig sätta fingret på vad som kändes fel. Precis allt kändes värdelöst och konstigt. Kände mig ledsen och rädd på något sätt. Precis den där känslan man har när man är deprimerad.

Jag hade precis sminkat mig och skulle gå in på badrummet för att borsta tänderna, då jag känner att det blir fruktansvärt tungt att andas. Jag får panik, och det blir ännu svårare att andas. Tommy upptäcker mig storgråtandes inne på badrummet. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände sen, bara vissa stunder. Jag försökte koncentrera mig på att andas, fast att det nästan inte gick. Jag grät och grät. Bara grät hela tiden.

Tommy frågade om vi skulle fara in på sjukhuset, eller om vi skulle ringa efter ambulans. Men jag tyckte att det var viktigare att han ringde mitt jobb först. Men där fick han inte tag i nån, så han fick ringa G och tala om hur det låg till.

Tommy sa att jag skulle sätta mig i soffan, och att jag inte fick somna. Han berättade också att en ambulans var på väg. Det tog nästan 20 minuter för dom att komma hit ut till Torvalla. Och hela tiden fick jag mer panik för att jag nästan inte kunde andas.

Till slut kom dom iallafall. Det var två killar, och det första ena killen gör är att suckar och sen säger han "Jahapp" med en väldigt besvärad ton. Jag var jättetorr i munnen efter mina försök att kunna andas så bra som möjligt, så när jag pratade så hördes det nog inte så tydligt vad jag sa. Då säger andra killen "Kan du inte prata eller?" Också han med en väldigt besvärad ton. Just då kände jag bara att dom kunde sticka åt helvete, om jag nu var så mycket till 'besvär' för dom. Dom ställde lite frågor, mätte syret i blodet och tog blodtrycket. Allting såg normalt ut. Dom konstaterade att jag hade fått en panikångest attack, och förklarade att det är ingenting jag kommer att dö av. Ne visst, men man blir ju livrädd ändå när man inte kan andas, och när man dessutom inte förstår vad det beror på. Dom frågade om jag ville följa med till akuten, men jag tackade nej till det.

Efter att dom for så satt jag och grät länge, länge, länge. Livrädd. Miljoner tankar i huvudet. Som ett garnystan som trasslat ihop sig. Och Tommyälskling som stannade hemma från jobbet för min skull. Älskade älskade älskling. Min ängel. (Tvingade honom att gå på jobbet iallafall när jag kände mig bättre. Han var så rastlös.)

Idag tillåter jag mig själv att synda lite. Tommy förstog direkt när jag frågade honom om han kunde göra mig en liten tjänst efter jobbet. Vilken sort? frågade han. Kronan White svarade jag.

Nu ligger jag i sängen och kollar på Saltkråkan. Ambulanskillarna sa att jag skulle ta det så lugnt som möjligt. Gärna vila mycket. Ont i huvudet har jag också. Men det är jag inte förvånad över.

Usch, det här vill jag inte uppleva igen!