Jag drömmer om cancer och sjukhus. Att hon vi miste tillfrisknar och blir helt återställd. Det kan ju tyckas ska vara en bra dröm, men det är det inte. Det känns så verkligt. Och när man sen vaknar upp, och inser att det bara var en dröm, så kryper man ihop, är ledsen och rädd, och gråter.

Dom här drömmarna har jag vissa perioder. Och det är så jäkligt att om jag drömmer mardrömmar om det här några nätter, så blir dom kommande dagarna helt förstörda. En del av mig blev förstörd när hon dog, och den biten kommer aldrig kunna repareras.

Under dom här perioderna finns det inte så mycket som kan vara till tröst. Jag måste låta det psykiskt ostabila ha sån gång, för att sedan sakta men säkert ta mig tillbaka när stormen är över. Det är lika tufft varje gång, men man måste kämpa, precis som med allting annat.

Saknad. Sorg. Rädsla.